Cordillera Administrative Region

Resan mot Banaue i norra Fillipinerna, i Ifugao-distriktet, på stora ön Luzon, var lång. Vi började kl 16 på eftermiddagen den 12e (från Labuan Bajo, Indonesien) och var framme kl 8 på morgonen den 14e i Banaue. Den mesta tiden (18 timmar) var vi tvungna att spendera i Manilla. Vi lämnade bagaget på busstationen och och tog oss ned "på stan" i en s.k. Jeepney, vilket är gamla amerikanska militärtruckar som lämnades kvar efter andra världskriget och nu har gjorts om till taxibussar typ. Det finns hur många som helst, och det är sjukt billigt, 22 pesos för oss båda att åka i ca 20 min, vilket är ca 5 sek.
Första målet var Intramuros, Manillas ursprungskvarter, som efter spanjorernas övertagande på 1500-talet omringades av en mur för att beskydda staden. Idag är området Manillas historiska gamla kvarter och inhyser ett stort museiområde där vi spenderade flera timmar med att strosa runt och insupa historiens vingslag. Det fanns mycket att titta på och lära sig om det historiska Manilla.
Efter att vi gick ut ur museiområdet hittade vi ett autentiskt, ej sönderbombat eller nedrivet, gammalt "kvarter" som var helt magiskt vackert, Villa Manilla. Det var liksom ett stort hus, med gamla stenbelagda gator, brunnar och ett stort torg som allt hängde ihop. Joel sa flera gånger att det kändes som om han var i Tortuga (alltså i någon stad i Karibien under 14- till 1600-talet). Vi fick på museet lära oss att Manilla kallades "the pearl of Asia" under kolonialtiden, och i dessa kvarter förstod vi verkligen varför. Vi strosade runt och gick upp för alla möjliga små gångar och trappor innan vi slog oss ned och drack en god (men dyr!) IPA.

Framåt eftermiddagen gick vi ut ur Intramuros och bestämde oss för att besöka Chinatown eftersom ingen av oss varit i ett sådant förut. I efterhand ångrade vi att vi inte gick strandpromenaden istället, som var andra alternativet. Chinatown, liksom de övriga delarna av Manilla som vi passerade igenom (med undantag för Intramuros då) var högljutt, stökigt, smutsigt och rörigt, och Chinatown var detta gånger 10. Vi gick därför bara rätt igenom och tyckte att det räckte, stannade sen utanför och åt en pizza, innan vi återvände till busstationen vid 20 (bussen gick 22) och sov/hängde där tills bussen gick.

Bussresan tog hela natten och vi var framme vid 8 på morgonen där vi blev hämtade på en liten tricycle (tänk moped med en sidovagn) från stationen. Lyckligtvis var färden typ bara 500 meter, för vi två (ingen av oss särskilt små), chauffören och två 15-kgs-ryggsäckar på det lilla fordonet var minst sagt trångt. Vi checkade in på vårt gulliga lilla hotell med vacker utsikt över risterrasserna. Enkelt men väldigt mysigt!

De kommande dagarna spenderade vi med att upptäcka området. Vi åkte tex på en guidad tur till Batad rice terraces, som är ett UNESCO världsarv. Vi blev körda i en tricycle till ovanför byn, och gick sedan ner till byn som ligger kring terrasserna, det går bara att gå dit, även för byborna. Vi gick ner genom byn, hela tiden med magisk utsikt, och fick en massa spännande berättat för oss av vår guide Freddie. Han berättade tex om hur arvslagarna i området är (äldsta ärver risterrasserna och den yngre huset) och hur männen är borta från hemmet under det halvår då riset är skördat, och man behöver hitta andra inkomstkällor för att gå runt. Vi passerade även ett litet hus där det satt en liten rynkig kvinna, och Freddie berättade att hon var född 1917, dvs 105 år gammal! En hisnande känsla när vi insåg att hon genomlevt båda världskrigen!
Vi passerade även en oerhört välskött liten lågstadieskola, helt underbart att se! Tydligen tar filippiner överlag utbildning väldigt seriöst, något som verkligen har stämt överallt som vi åkt. Välskötta, färgglada skolor, hela vägen upp till gymnasiet, med väggmålningar av eleverna och fantastiska trädgårdar, och ofta scener på skolgården där eleverna framträder med sång och dans.
Batad var magiskt vackert. Vi vandrade på risterrassernas kanter, vilket var nervkittlande ibland, då det ibland kunde vara ett dropp på några meter på ena sidan. Vid ytterkanten av terrasserna tog vår guide oss nerför smala små megabranta trappor för att sedan gå ner till ett stort vackert vattenfall, Tappiya Falls. Färden ner var brant, och trapporna inte i det bästa skick, men ner kom vi! Eftersom efterdyningarna av pandemin fortfarande märks i form av den låga mängden turister hade vi hela vattenfallet (och risterrasserna) för oss själva. Vi svalkade oss i det kalla vattnet, så skönt! Vandringen upp igen var svettig och brant, men gick snabbare än nedfärden. Vi tog en paus ovanför trapporna, innan vi gick den sista biten tillbaka över terrasserna till den lilla byn, och sen var det en kort promenad tillbaks till tricyceln. En väldigt vacker och häftig upplevelse!

Dagen efter hyrde vi en motorcykel och tog oss iväg på ett eget risterrass-äventyr till Hapao risterrasser i Hungduans kommun, även det en del av världsarvet. Bara färden dit var helt otrolig, vi åkte längs branta klippväggar med en makalös utsikt över berg och risfält. Rekommenderas verkligen! Vi parkerade vid en ingång till terrasserna och gick ner på dem. De var av helt annan karaktär, inte lika branta, utan utspridda över ett större område. Vi vandrade runt längs terrassernas kanter och njöt av omgivningen. Så vackert! Fantastiskt också att få gå runt i de små byarna som var utspridda på terrasserna och se hur befolkningen bor. Och överlag i Filippinerna (till skillnad från stora delar av Indonesien och Malaysia) så är stora delar av boendeområdena pittoreskt uppbyggda, och man märker att de, trots knappa resurser, gör allt för att det ska bli så fint och hemtrevligt som möjligt. Framför allt så är det blommor överallt! Krukor och planteringar med allsköns växter, många som vi känner igen hemifrån; tusen varianter av palettblad, svärmorstunga, zebrablad, gull-och silverrankor osv osv. Likaså var det i Hapao, och även där dök det helt plötsligt, mitt ute på risfälten, upp en stor, otroligt välskött och färgglad skola. När vi passerade kunde vi höra eleverna repetera det läraren sa inne i klassrummet. På vägen hem stros-körde vi runt i byarna längs med bergen innan vi vände och puttrade den vackra vägen hem igen. Ett sorgligt avslut var dock att vi tyvärr körde förbi en påkörd och död hundvalp på vägen hem :'( Vi såg den när den levde och skuttade runt när vi var på väg till Hapao, men den hade alltså blivit påkörd någon gång under dagen. Den stackars hundmamman satt bredvid sin döda valp och såg ut att försöka skydda den. Så ledsamt.

Dagen därefter gick vi ut på en lite hike på en vandringsled som började bakom hotellet. Den skulle ta ca 2 timmar. För att hitta rätt använde vi appen MAPS.ME, som vi verkligen rekommenderar för vandringar både i Sverige och utomlands. Det är en crowd sourced app, vilket innebär att användarna själva kan föreslå vägar och stigar, och korrigera om något är fel. Den fungerar nästan alltid perfekt där Google maps inte klarar av, och så även här. Det var tur att vi hade den, för det fanns flera sidostigar som skulle ha lett oss fel.
Hur som helst var vandringen vacker - men stundtals läskig!! Vägen var bitvis förstörd av jordskred eller kraftiga regn. På ett ställe var hela muren under betongblocket/stigen man gick på bortspolad, så det var liksom inget under där man gick. Vi tryckte oss nära jordväggen på andra sidan och höll andan. På ett annat ställe fick vi gå över en vattenkanal som rann ut från berget med ett dropp på 5 meter på andra sidan, eftersom vägen inte riktigt fanns kvar. Det i sig var inga problem, men när jag tog ett steg ner från kanalen på andra sidan sjönk foten ner säkert två decimeter i lera... Sådär höll det i alla fall på tills det tog tvärstopp. Strax innan leden gick nerför och in i en by hade ett enormt jordskred, minst 50 m brett och 300 m långt, totalt förstört stigen. Det gick inte att ta sig över alls. Så vi fick backa och sedan klättra ner över risfälten och in i byn den vägen istället.
När vi tillslut tagit oss upp på huvudvägen tillbaka mot Banaue igen var vi nöjda och lite lättade över att vi tagit oss hela och (nästan) rena tillbaka. Vackert var det i alla fall!

Resterande dagar spenderade vi med att mest ta det lugnt innan vi tog nattbussen tillbaka till Manilla för att sedan flyga över till Cebu i centrala Filippinerna.
Dagarna i bergen var sammanfattningsvis otroligt vackra och härliga. Fantastiska människor, magisk natur, supergod filippinsk mat och spännande upplevelser.Leggi altro